Måndag 19 oktober
Hyperproduktiva team - en VCs våta dröm
Jeff Sutherland inledde med en keynote baserad på sina erfarenheter att arbeta med ett venture capitalist-företag. Investerarna har som strategi att ställa som villkor att företagen jobbar enligt Scrum för att de ska få vidare investeringar. Teorin är att ett systematiskt införande av Scrum drastiskt ökar sannolikheten för att företagen de investerar i ska utveckla sig så bra att de får avkastning på investeringen.
Enligt Jeffs data kan de flesta team dubbla sin fart i tre omgångar, dvs totalt åttafaldiga den. Första steget är att koncentrera sig på att sprintar ska resultera i färdig mjukvara (vad Jeff kallar ”DONE done”). Andra steget är att koncentrera sig på att stories som ska tas in i sprinten är på ett format färdigt att börja utveckla från (”READY ready”). Tredje steget är att arbeta med att ta bort hinder för det interna utvecklingsarebetet under sprinten.
Jag finner det inte alls för otroligt – jag har definitivt sett liknande resultat isolerade för sig. Dock blir jag en liten smula misstänksam när jag hör någon presentera fantastiska resultat utan att med ett ord nämna de svårigheter de stött på under resans gång. Ännu mer misstänksam blir jag när jag hör folk mellan skål och vägg berätta insider-historier som involverar slit, svett, blod och tårar.
Att coacha roller eller personer
Den efterföljande ”breakout-session” hamnade jag på Mike Suttons föreläsning om ”Coaching with a User Centered Approach”. Förutom att vara underhållande drog han upp en viktig punkt om ”coachning” som ibland glöms bort: det relevanta målet för en coachnings-insats är inte en roll eller en organisation, utan en person. Om man som coach vill lämna en varaktigt förändring efter sig måste det ske genom att ”Johan förstår hur han ska bli en bättre Scrum Master genom att ge sina team-medlemmar större utrymme att undersöka olika alternativ innan man beslutar sig för vilken väg man ska gå.” Utöver detta använde Mike en intressant teknik för sin presentation i form av programmet ”Prezi” där man ”åker rundtur i en mindmap”, typ. I sin nuvarande form riskerar det att orsaka åksjuka eller rumslig förvirring hos åhörarna, men det har definitiv potential.
Mike Cohn höll en lunchföreläsning om självorganiserande team och ”subtilt utövad kontroll” med det insiktsfulla påpekandet att ”självorganiserande” inte betyder ”lämnade vind för våg”. Det betyder bara att påverkan på teamet måste ske på betydligt försiktigare och indirektare väg så att det inte stör den kultur av samarbete och kreativitet som frodas eller är på tillväxt. Men det finns fortfarande gott om möjligheter att påverka teamet genom att uppmuntra vissa diskussioner och stävja vissa, att avskärma teamet från visst inflytande utifrån eller exponera dem för kontakter man anser gynnar dem, eller att möblera om deras fysiska miljö för att uppmuntra visst beteende.
Min egen presentation om ”Why Release Planning Works” var förlagd i ett rum där det enbart fanns 20 stolar inför att jag skulle börja. Man kan nog hävda att stämningen tätnade något (rent atmosfärmässigt) när minst det dubbla trängt ihop sig och de nittio minuterna närmade sig sitt slut. Det är alltid svårt att själv säga hur det gick, men det blandade innehållet med såväl statistisk analys och praktiska råd verkar ha gjort att åtminstone några hittat intressanta infallsvinkar till sitt eget arbete – av korridors-kommentarerna under resten av konferensen att döma.
Dagen avslutades för min del med Alan Atlas föreläsning där han övertygande argumenterade för att estimat på ”task”-nivå är onödigt arbete som i vissa fall även kan vara skadligt – en åsikt som ligger mycket väl i linje med mina egna erfarenheter. En stark observation i sammanhanget är att i de fall estimeringsarbete är nyttigt, t ex för att man då tänker igenom möjliga designer, så är det aldrig själva estimeringen som är nyttig, utan det arbete den kräver. Då är det rimligen bättre att direkt koncentrera sig på det nyttiga arbetet, till exempel att ha som mål att undersöka alternativa designer.
